För många med uppbrutna/avklippta familjeband kan julfirandets glädje förbytas till sorg och depression. Men hur fasansfullt är det egentligen att tillbringa julaftonen ensam? En väninnan gjorde det efter en skilsmässa och det hade omgivningen svårt för. Alla ville bjuda hem henne, förbarma sig över den stackars övergivna. En ensam julafton lät för många som en mardröm. Men hon stod på sig. Tittade på TV, läste en bra bok i flera timmar, åt lite, tog ett glas vin, gick en promenad, besökte på eftermiddagen julbönen i kyrkan. Och upptäckte att det fungerade alldeles utmärkt.
Året efter blev raka motsatsen med huset fullt av folk. Det tyckte hon efteråt nästan blev för bra. Är lagom bäst? Säkrast är i alla fall att avdramatisera firandet hur det än blir. Förväntningarna är det största hotet mot en skön jul. Söner och barnbarn en stund, mamma, katten Spencer ett par vänner. Lagom med mat, ett minimum med julklappar. Så vill jag ha det. Den som kan komma den kan, den som vill den vill. Inte som i berättelsen ”Fest där släkten är flest” i julboken KVALSTRET I GRANEN.
Helena
tisdag / 091222