Helenas Blogg
Det tog tid innan mina ögon öppnades för trädgårdsföreningarnas betydelse. Min trädgårdsälskande granne Sonja lockade med mig på ett föredrag. Jag satt som ett barn på julafton och slukade föredragshållarens bilder och berättelser.
Så kunde man göra, så kunde man odla, och det och det gick att så och plantera. Sen gick allt av bara farten. Aptiten kommer medan man äter. Och den som skördar sina egna krispigt spröda rabarberstjälkar till en paj med lagom brytning av det syrliga med sött, den är fast. (Glöm inte att förstärka vaniljsåsen med vispgrädde) Aptiten på att odla växer.
Medlemskapet i vår lokala förening ledde till att tidningen Hemträdgården dimper ner med jämna mellanrum. En mycket läsvärd tidning.
Knappast någon med intresse för livets goda sidor kan vara oberörd av ett besök i Paris. Visserligen får man intryck av att det väller omkring lika många turister och besökare i staden som det finns invånare, men atmosfären är ändå oslagbar.
Place des Vosges måste vara en av världens vackraste rumsbildningar i en stad – kanske inte ett torg, inte en park utan en samling med 1600-talshus med arkader att flanera i runt en öppen plats.
Vilka vill inte äta på bl a Brasserie la Coupole. Bra mat till rätt hyfsade priser faktiskt. (Allt känns dyrt i Paris liksom i allt fler länder för dem som växlat in sina stackars svenska kronor.) Flödande ljus i lokalen så alla kan se – och bli sedda.
Kring högtiderna mumsar parisarna i sig makalösa bakverk där konditorerna har använt all sin uppfinningsrikedom när det gäller dekorationerna med frukter, chokladskulpturer och mycket annat som man inte tror kan hamna uppe på ett bakverk. Och än mindre går att äta. En sann fransman äter även med ögonen.
Och en café au lait vid ett av de tusentals caféborden sitter ALDRIG fel vid ett besök i Paris. Snarast är det nödvändigt för att man ska smälta alla intryck. Tomma cafébord är en sällsynthet, men kallt väder kan jaga även inbitna kaffedrickare inomhus.
Det flärdfulla i Paris behöver man inte leta efter. Modebutikerna trängs på varje gata och lockar med kläder, väskor, schalar, skor, ännu mer kläder och detta i varierande prisläge. En kul gata är Rue Meslay i närheten av Place de la Republique. Här ligger skoaffärerna tätare än tätt längs hela gatan. De verkligt exklusiva märkena lyser kanske numera med sin frånvaro på rue Meslay men de fantasifulla och festliga är desto fler. Och vem åker till Paris för att shoppa skor att ha i trädgården!
Fast rejäla skor behöver alla parisbesökare för man går och går. Om inte annat så i de oändliga gångarna på de tunnelbanestationer man ska byta mellan olika linjer. Ett byte vid Metro-stationen Chatelet Les Halles kan bli ett minne för livet!
Sen är det ofrånkomligt att besöka den sagolika kyrkogården Père Lachaise. Här kryssar besökarna runt med kartor där kändisgravarna finns markerade. Oscar Wildes grav syns vida omkring för den är fylld av röda läppavtryck – hur nu det kan komma sig att kvinnor lämnat sådana avtryck just på hans grav… 
Men intressantare att titta på än flertalet kändisgravar är egentligen alla fantastiska gravutsmyckningar, de uttrycksfulla skulpturerna, de små kapellen med sina glasmålningar i olika grader av förfall, de mossklädda och bortglömda gravarna, de fantastiskt vackra keramikblommorna (nya finns att köpa hos begravningsfirmorna som ligger runt kyrkogårdarna). 
Frågan är bara hur snart jag kan åka tillbaka. Och ryktet om de snorkiga parisarna får man betrakta som en myt. Nu hörs engelskspråkig musik överallt och odubbade filmer visas på många biografer.
Helena
Så gott så gott. Och så anti-GI man bara kan tänka sig. Men ung som gammal bara älskar denf ranska äppelkakan. Gör man den på matäpplet Belle de Boskoop så får man in extra sting. Det är ett äpple som klarar några frostnätter utan att ta skada om det får hänga kvar på trädet. Det mognar långsamt och sen måste man skala det. Sockret (förlåt GI-profeter) lyfter fram smaken hos äpplet.
En bittermandel ihop med den vanliga sötmandeln i äggvite-mandeltäcket ger också en lite mer distinkt smak. Ett mer fullständigt recept finns under MAT o DRYCK.
Och vi som varit på Madeira kan inte låta bli att servera denna sammetsmjuka dryck i ett vackert glas till äppelkakan. Rikligt med vaniljsås som innehåller förädiska kalorier genom vispgrädden. Man får trösta sig och urskulda sig med att grädde även innehåller A-vitaminer. Och just det behöver vi extra mycket av nu i tider av äppelskördande…
Nu börjar det bli dags att ta upp de första jordärtskockorna. De behöver egentligen lite mer av höstens sista värme för att växa till sig, men ett stånd av en tvåmetersplanta räckte lagom till en förrätt på gratinerade skockor för två. Så enkelt, så vansinnigt gott. Hemodlade jordärtskockor, hemlagade. Direkt från jord till bord.
Skala skockorna, lägg dem efter hand i vatten med en citronklyfta i så de inte mörknar vilket annars går vansinnigt fort.
Koka dem till de precis mjuknat. Låt dem svalna lite. Skär dem sedan i tunna (ca 5 mm) skivor och lägg dem i en oljad form. Pressa över citron och strö på timjan. Lägg sedan skivor av en ost med karaktär över – inte för mesig, inte för stark. Strö över lite mer timjan. Huss in i ugnen på 225 grader. När osten smält och fått färg är det klart. Lägg upp i lagom assiettportioner på tallrikar. Dekorera med en citronklyfta. Klart att njuta. Stanna vid en portion på två mellanstora skockor per person för jordärtskockor har förmåga att sätta fart på magen om man intar för mycket. I stället för att gratinera med ost över kan man servera dem skivade med timjan och citron och sedan strö riven parmesan över.
Hösten är njutningstid för gommen.
Med visst vemod plockar jag den sista vaxbönan av årets rikliga skörd. Att så högväxande vaxbönor och störbönor, dvs haricots verts, är ett måste i köksträdgården. Men de måste vara av den högväxande sorten som inte släpar sina bönor i jorden vilket de lågväxande gör.
En spaljé av en tillklippt bit av ett grovt armeringsnät som stöttas av höga och kraftiga bambukäppar är både praktiskt och tilltalande. Och för utseendet skull kan man stoppa in en och annan blomsterböna som med sina lysande orange blommor riktigt lyser i sensommarsolen. Att ha snabbt förvällda vaxbönor i frysen är en tillgång för kommande njutningar av solens egna strålar.
Kokta bönor med smör
Vaxbönor kokta ett steg efter al dente, dvs inte mjukt sladdringa utan fortfarande med spänst, serverade med smör och flingsalt eller med aioli är en ren delikatess. Eller avnjutna tillsammans med riven parmesan. När man njutit av den anrättningen några gånger kan man gå över till att gratinera de kokta bönorna under ett täcke av en god ost.
Sedan går det alldeles utmärkt att servera dem kokta till flera olika typer av kötträtter. Varför inte lammkotletter. Vanlig pannbiff duger också.
Vad gör man med hinkvis av plommon? Opal framförallt för det trädet har överträffat sig själv och trots försök till gallring knäcks grenar av tyngden. Några dagar med häftiga stormbyar har hjälpt till att slita frukten från trädet.
Plommon är bäst färska, inte minst Opal. Victoria i all ära men de kräver gallring, gallring och åter gallring för att bli så där stora och välsmakande. Men i en paj, nej inte dom, utan där är det just favoriten Opal som gäller.
Marmelad och chutney, visst det låter sig göras för dom som har tid. Och det är något sensuellt i att koka in på gammalt husmorssätt och konservera i stället för att frysa in. Prinsessornas kokbok har kanske ett recept som man borde följa. Att göra vin går, särskilt sött dessertvin, men det är bökigt och tidsödande. Nu får man trösta sig med att alla plommonen som hamnar på komposten glädjer maskarna, de där röda kompostmaskarna som kan bilda ett veritabelt ormbo (!) om de hittar något extra gott. Håll till godo, här har ni femtio liter övermogna plommon. Jobba på!
Septemberdagar är annars bland det ljuvligaste som finns. Fuktig värme, klara färger, växter som sprakar. Samtidigt är de första tulpanlökarna redan införskaffade. Kan en trädgård var mer underbar när den bjuder på fröjder i stunden och på samma gång lockar med löften.
Helena