Helenas Blogg
En kopp mättat Earl Grey te i riktigt fina koppar (som här Lidköpings Gasell), det är en perfekt inramning av läsning i årets frökataloger. Kanske delikata cucumber sandwich, sådana som Lady Bracknell i Oscar Wildes pjäs ”Ernst -the importance of being Earnest” förordar.
En enorm blomsterkraft växer då upp framför ögonen, nåja, under ögonlocken.
Jordärtskockor, (länk) som är släkt med solrosor, är en underbar grönsak. Mångsidig. Lättodlad dessutom. Det är enkelt att göra en krämig soppa (ofta kallad puré) på den. Eller varför inte kokt och sedan gratinerad med citronstänk, timjan och ett täcke av hyfsat smakrik ost. Lätt som en plätt att göra och snabbt går det. En perfekt förrätt.
De skockor man inte hinner gräva upp på hösten kan vara kvar i jorden till våren, det klarar de, men väl upptagna har de begränsad hållbarhet. Prova att blanda in några skockor i hemgjort potatismos. Mmmmm…
Saftiga äpplen med skaplig syra är bra i en lång rad maträtter. Delikat är minst sagt rätta ordet om Fransk Äppelkaka (länk) gjord exempelvis på Belle de Boskoop eller Aroma. Förför ung som gammal med äpplenas syrlighet och mandeltäckets sötma. Nu är tillgången på svenska äpplen god, för många av importsorterna har tilltalande utseende men platt smak.
Att kunna skörda egna bönor, morötter, mangold och snart även jordärtskockor är ett privilegium. Ska man odla bönor bör det vara de höga, slingrande sorterna eftersom baljorna på de låga sorterna brukar släpa i marken. Såg en bild på en portal med vaxbönor som hängde ner. Raffinerat. De lila bönorna är dekorativa att odla ihop med vaxbönor eller varför inte på ett fristående klätterstöd i perennrabatten. Fina ihop med flox. Men de tappar sin färg vid kokningen och blir gröna.
En regnig sommar är det en sann lycka att gå ut i skogen och plocka kantareller. Då finns de i mängder en bit in på hösten. Smörfrästa på en rostad brödskiva (fast helst smörstekt även den!). Karl Johan kan med fördel torkas och sedan smulas i vingtriga såser. Mums. Svampkniven/borsten från WWFs produktutbud är en trogen kamrat. Praktisk.
Bortsett från alla vårblommor som penséer och primulor, är perennernas första blad en sann vitamininjektion. Våren har kommit på allvar. Visserligen finns risken för nattfrost, men det blir sällan ihållande minusgrader. Mycket i rabatten klarar en köldknäpp.
Hostans nyutvecklade blad är nästan genomskinliga. Bladnervernas mönster syns tydligt.
Det är magiskt att i bokhäckens hårt slutna knoppar ligger allt färdigt. När saven stiger faller höljena och bladet vecklar ut sig. Allt är förberett, allt är klart. Betraktaren har bara att ta emot och njuta. Jag tror inte alls att det gör ont när knoppar brister. De har väntat och väntat på värmen och på att tjälen ska släppa sitt förlamande grepp.
Rabarberns sensuella knopp rämnar och bladets skrynkliga mångfald blir synlig. Och när stjälken är sådär en 20-30 centimeter är det dags för den första skörden. Pajformen väntar.
Jordärtskockspuré som soppan brukar kallas är perfekt en vinterruggig dag. Som väl är ligger det några i kylskåpet för annars hade man fått vänta tills snön och tjälen gett med sig – när det nu kan bli. Recept hittar du under fliken mat och dryck.
Och tack och lov hann dahliorna komma upp och ligger i tryggt förvar. Hoppas bara de inte torkar in fullständigt. Att lägga dem i torv är vanskligt för då brukar det bli mögel och svamp. Bäst är papperskassar man viker ihop. 
Som språk- och trädgårdsmänniska har jag funderat över beteckningarna på det växande i trädgården som vi stoppar i oss. Det vi sår och sätter för att sedan skörda.
Var går gränserna mellan grönsak – rotfrukt - frukt? Grönsaksavdelningarna i våra livsmedelsbutiker drar oftast allt över en kam: Frukt och grönt. Men är en röd paprika en grönsak? Den är ju egentligen en frukt. Och potatis, eller de underbara jordärtskockorna? Rotfrukter, visst, men de brukar ändå inlemmas under begreppet grönsaker. Jordärtskocka och broccoli är ju blommor eller ska jag säga blomknoppar. Asiater använder massor av det vi kallar frukt i matlagningen på samma sätt som vi tillsätter våra grönsaker. Vi har ju den klassiska kassler-med-ananas-rätten åtföljd av gröna ärtor. Och gör jag en nyttig sallad på fint strimlad fänkål, äpple, morötter, russin och hackade hasselnötter dekorerad med några kronblad från ringblomma. Är det en grönsaksrätt? Gott är det under alla omständigheter med olivolja och balsamvinäger.
Strunt samma för köksträdgården, eller kalla den ännu hellre en potager, är en givmild källa att ösa ur. Sen får det heta vad det vill. Och vackert, som kål med lysande röda bladnerver, gul mangold, strimmiga rödbetor, vaxbönor, stora bestånd av bladpersilja. Tack moder natur för din givmildhet!
Att skörda sina egna äpplen, plocka ner de svala frukterna från grenarna där omsorgsfull klippning bidragit till lagom stor skörd. Det är belöning i sig för oss odlare. Aroma, Ingrid Marie, Belle de Boskoop, Cox Orange, Katja, Gravenstein. Sedan alla dessa rätter som äpplen lockar oss att prova.
Kompott kallar vissa det när man kokar sönder äpplen i sockerlag. Men jag vill gärna stoppa lite tidigare så varje klyfta har kvar lite av sin spänst. Enklast enkla. Och en verkligt ren äpplerätt. Ingeborg är en mästarinna på att få äppleklyftorna precis lagom mjuka och ändå med lite tuggmotstånd. Gör så här: Koka upp 4 dl vatten med 2 dl socker. Skala sex äpplen under tiden. Skär dem i klyftor och kärna ur. Förvara dem i vatten med lite citron i så de inte hinner mörkna, för det går fortare än fort. Lägg ner klyftorna i hen heta sockerlagen och låt koka upp under lock. Stäng av värmen. Låt dem svalna. Vänd försiktigt någon gång så alla klyftorna kommer ner i sockerlagen. Vill man göra det lite festligare och mera vuxet, ersätter man 1 dl av vattnet med vitt vin, exempelvis en doftande gewurtztraminer från Alsace som Artur Metz (5249). Rätten ska inte serveras kylskåpskall utan helst rumstempererad. En kall dag kan man till och med värma dem och duka fram äpplena som mellanmål.
Äpplena på bilderna är överst Aroma, underst Belle de Boskoop.
Den är inte bara vacker utan en sann njutning av sätta tänderna i, denna kronärtskocka, en ädel tistelsläkting. De hemodlade är förstås bäst, men de stora franska lite mer att jobba med. Rört smör och flingsalt, kanske en hollandaise-sås som omväxling. Och sen ett svalt vitt vin, kanske en gewurtztraminer från Alsace eller ännu hellre en pinot gris också den från denna spännande, franska landsända med sin stormiga historia. Varför inte en Dopff, sval och krispig som bryter det runda smöret och skockornas mjuka krämighet.
Mat som man får sitta och pilla med tillsammans med goda vänner eller på tu man hand, det har en speciell charm. Inte konstigt att räkor, rostat bröd och vitt vin har sin ohotade position som förförarmåltid.
Att odla jordärtskockor är ett måste och dessutom blir man inte av med dem i första taget när man väl börjat. Kronärtskockor är lite kinkigare, enklast är att köpa plantor och sedan bevaka dem som en hök så bladlössen inte förgör dem. En och annan kan få gå i blom, den lila kvasten i toppen är oemotståndlig. Och sedan får man fröer som det kan vara värt att försöka få att gro.
Trots inledande kyla sen torka och angrepp av olika hungriga småkryp som flyger, skuttar, kryper, ålar, sniglar sig framåt blir det en liten men dock skörd av dessa underbara bönor.
Kokta al dente med en smörklick, kanske riven parmesan och en nypa flingsalt i den stund då dagen börja mattas. I ett lust- eller växthus, under ett generöst parasoll och med ett glas Alsacevin (en stram Riesling eller en lite rundare pinot gris) då är man i stämning för att tacka moder jord och fader väder. Men ett tak över matbordet är att föredra för när daggen faller känns det kyligt.
Ett alternativ till smöret är en vinägersås (vinaigrette). Visst kan man gratinera dem också, lätt kokta med en god ost över och huss in i ugnen. Men godast är de att äta som sparris.
Ska man odla vaxbönor bör man välja de storter som växer på ”stör”, dvs käppar, kamjärn, armeringsmattor, hönsnät, eftersom bönorna på de låga sorterna ofta släpar i marken. Och det går att driva upp några plantor på en balkong också. Men en köksträdgård utan vaxbönor kan jag inte tänka mig. Inte ens en trädgård överhuvudtaget. Det finns alltid plats för några störar där man kan följa bönorna från grönt till gult. Oftast med rikliga skördar.
Det tog tid innan mina ögon öppnades för trädgårdsföreningarnas betydelse. Min trädgårdsälskande granne Sonja lockade med mig på ett föredrag. Jag satt som ett barn på julafton och slukade föredragshållarens bilder och berättelser.
Så kunde man göra, så kunde man odla, och det och det gick att så och plantera. Sen gick allt av bara farten. Aptiten kommer medan man äter. Och den som skördar sina egna krispigt spröda rabarberstjälkar till en paj med lagom brytning av det syrliga med sött, den är fast. (Glöm inte att förstärka vaniljsåsen med vispgrädde) Aptiten på att odla växer.
Medlemskapet i vår lokala förening ledde till att tidningen Hemträdgården dimper ner med jämna mellanrum. En mycket läsvärd tidning.