Helenas Blogg
Bortsett från alla vårblommor som penséer och primulor, är perennernas första blad en sann vitamininjektion. Våren har kommit på allvar. Visserligen finns risken för nattfrost, men det blir sällan ihållande minusgrader. Mycket i rabatten klarar en köldknäpp.
Hostans nyutvecklade blad är nästan genomskinliga. Bladnervernas mönster syns tydligt.
Det är magiskt att i bokhäckens hårt slutna knoppar ligger allt färdigt. När saven stiger faller höljena och bladet vecklar ut sig. Allt är förberett, allt är klart. Betraktaren har bara att ta emot och njuta. Jag tror inte alls att det gör ont när knoppar brister. De har väntat och väntat på värmen och på att tjälen ska släppa sitt förlamande grepp.
Rabarberns sensuella knopp rämnar och bladets skrynkliga mångfald blir synlig. Och när stjälken är sådär en 20-30 centimeter är det dags för den första skörden. Pajformen väntar.
Ett säkert vårtecken är de trädgårdsmässor som arrangeras runt omkring i landet. Som besökare gör man klokt i att förse sig med ett antal hundralappar som utgör den summa som högst kan och får spenderas på växter och tillbehör. Impectas och andras fröer, de holländska lökförsäljarna med sina dignande bord, några krukor, lite pynt, några sticklingar och så underbara pelargoner. Vaddå en maxgräns på 1000 kr?! Men man får stålsätta sig. För snart kommer en ny mässa och sen öppnar plantskolorna. Och då räcker inte tusen kronor långt. Ett nytt aromaträd måste jag ha och det ska ha hyfsad storlek. Vill inte vänta fem år tills de första äpplena dyker upp.
En intressant utställare i Kista på ”Rum och trädgård” och en ny bekantskap var Norrby trädgård med ”Grön livsstil” i Tyresö utanför Stockholm. En fin monter med potatis i fåror och vackra bord med makalösa franska tulpaner.
En sanning med modifikation för än är det vinter kvar säger mor. Mycket vinter till och med. Men i rabatter med söderläge har en och annan förskrämd snödroppe dykt upp omgiven av snödrivor där smältvattnet blivit till is. Det är ju trots allt februari, vår normala och mest ihärdiga vintermånad. Kanske beror vårkänslorna på att under hela december höll vintern och snön oss i ett isgrepp. Men några kvistar korallkornell i sällskap av snödroppar lyfter in ljus och hopp.
Terry Jacks hade en gång i mitten av 70-talet succé med Seasons in the sun, där raderna ”Spring is in the air” finns. En sorglig sång om avsked. Fast mitt avsked till vintern blir inte sorgligt, jag lovar. Nu vill jag sätta spaden i jorden. Ska börja med de övervintrade jordärtskockorna. Men det lär dröja verkar det som.
Julens doftbomber har gjort sitt. Vanliga, billiga hyacinter från ett byggvaruhus eller en supermarket blir fina om de planteras i en kruka med leca eller jord och med lite enris. Efter högst två veckor har de bäddat in hemmet i väldoft och vissnat. Men då får de stå kvar fast lite undanskymda så bladen kan tillföra lökarna näring. Sedan låter jag dem torka och till hösten är det dags att stoppa dem i jorden. Vissa kommer upp våren därpå, andra inte. Men varför kasta dem?
Ett tjockt snölager gör det både besvärligare och lättare. Snöskottningen, ja, ja. Ont i rygg, träningsvärk i armar. Men den lägger sig som ett försonande täcke över alla måsten. Så just nu är det vila som gäller och uppladdning. För fröer kan man beställa. Ett besök hos Thompson & Morgan och man är förlorad. Fast det är en del av själva magin med att ha trädgård. Det finns många svenska producenter som är värda att studera som Impecta, Jennys frön och sånt, Runåberg. Om sedan alla dessa inköpta fröer kommer i jorden är en annan historia… 
Jordärtskockspuré som soppan brukar kallas är perfekt en vinterruggig dag. Som väl är ligger det några i kylskåpet för annars hade man fått vänta tills snön och tjälen gett med sig – när det nu kan bli. Recept hittar du under fliken mat och dryck.
Och tack och lov hann dahliorna komma upp och ligger i tryggt förvar. Hoppas bara de inte torkar in fullständigt. Att lägga dem i torv är vanskligt för då brukar det bli mögel och svamp. Bäst är papperskassar man viker ihop. 
Det är med blandade känslor man flyttar undan krukorna nu. Tulpaner i frostsäkra krukor kan dock stå ute, fast lite skyddade. Men alla varianter i terrakotta, som IKEAs prisvärda standardkruka, de måste tömmas på jord och få torka.
Liljor ger problem när de står i terracottakrukor och ska vinterförvaras. Ibland har de fått stå kvar i sina krukor men under tak vilket gjort att de blivit torra under vintern för att krukorna inte skulle sprängas. Något år har krukorna blivit nergrävda i jorden. Ibland kommer liljorna tillbaka, ibland inte. Det vanliga i trädgårdslivet! Bäst är såklart frostsäkra för sådant som ska övervintra, men de spricker nån gång i alla fall i synnerhet om jorden är för blöt. Enda helt säkra är att man ständigt måste köpa nya lökar. Men fördelen är att man kan flytta fram krukorna när de är fyllda av blommande och doftande växter. Kungs- och madonnaliljor vid en entré bjuder på väldoft när man passerar. Sen åker de bort.
Men nu är det dags att säga adjö av krukorna för vintern. Lite vemodigt men samtidigt löftesrikt. Man planerar ju för nästa säsong.
Som språk- och trädgårdsmänniska har jag funderat över beteckningarna på det växande i trädgården som vi stoppar i oss. Det vi sår och sätter för att sedan skörda.
Var går gränserna mellan grönsak – rotfrukt - frukt? Grönsaksavdelningarna i våra livsmedelsbutiker drar oftast allt över en kam: Frukt och grönt. Men är en röd paprika en grönsak? Den är ju egentligen en frukt. Och potatis, eller de underbara jordärtskockorna? Rotfrukter, visst, men de brukar ändå inlemmas under begreppet grönsaker. Jordärtskocka och broccoli är ju blommor eller ska jag säga blomknoppar. Asiater använder massor av det vi kallar frukt i matlagningen på samma sätt som vi tillsätter våra grönsaker. Vi har ju den klassiska kassler-med-ananas-rätten åtföljd av gröna ärtor. Och gör jag en nyttig sallad på fint strimlad fänkål, äpple, morötter, russin och hackade hasselnötter dekorerad med några kronblad från ringblomma. Är det en grönsaksrätt? Gott är det under alla omständigheter med olivolja och balsamvinäger.
Strunt samma för köksträdgården, eller kalla den ännu hellre en potager, är en givmild källa att ösa ur. Sen får det heta vad det vill. Och vackert, som kål med lysande röda bladnerver, gul mangold, strimmiga rödbetor, vaxbönor, stora bestånd av bladpersilja. Tack moder natur för din givmildhet!
Att skörda sina egna äpplen, plocka ner de svala frukterna från grenarna där omsorgsfull klippning bidragit till lagom stor skörd. Det är belöning i sig för oss odlare. Aroma, Ingrid Marie, Belle de Boskoop, Cox Orange, Katja, Gravenstein. Sedan alla dessa rätter som äpplen lockar oss att prova.
Kompott kallar vissa det när man kokar sönder äpplen i sockerlag. Men jag vill gärna stoppa lite tidigare så varje klyfta har kvar lite av sin spänst. Enklast enkla. Och en verkligt ren äpplerätt. Ingeborg är en mästarinna på att få äppleklyftorna precis lagom mjuka och ändå med lite tuggmotstånd. Gör så här: Koka upp 4 dl vatten med 2 dl socker. Skala sex äpplen under tiden. Skär dem i klyftor och kärna ur. Förvara dem i vatten med lite citron i så de inte hinner mörkna, för det går fortare än fort. Lägg ner klyftorna i hen heta sockerlagen och låt koka upp under lock. Stäng av värmen. Låt dem svalna. Vänd försiktigt någon gång så alla klyftorna kommer ner i sockerlagen. Vill man göra det lite festligare och mera vuxet, ersätter man 1 dl av vattnet med vitt vin, exempelvis en doftande gewurtztraminer från Alsace som Artur Metz (5249). Rätten ska inte serveras kylskåpskall utan helst rumstempererad. En kall dag kan man till och med värma dem och duka fram äpplena som mellanmål.
Äpplena på bilderna är överst Aroma, underst Belle de Boskoop.
Dagliljor som denna bleka skönhet tillhör mina favoriter och nu under höstens varma dagar känner jag exra för mina dahlior. Just dessa frostkänsliga sötnosar får lite extra omvårdnad så här på odlingssäsongens avslutande sträckor. Många står i krukor och trivs förträffligt med det, men så får de också ständig mikrogödsling, dvs lite flytande gödning varje gång jag vattnar.
Som kontrast till dessa naturligt sköna blommor vill jag provocera vissa av er genom att citera författaren och biologen Sharman Apt Russells utlägg om passionsblommor i sin bok ”En blommas anatomi”:
”Passionsblomman i min grannes trädgård ser konstruerad ut, som vore den formgiven av en ingejör som har hört talas om blommor men aldrig sett någon. Eller av en kvinna som är förälskad i helikoptrar… Hela uppenbarelsen ser grotesk ut.”
Men denna ironiska kommentar om utseendet har blomman enligt författaren utvecklat för att locka till sig insekter och försäkra sig om en lycka pollinering. Så kan man också se på skönhet och dess motsats. Och smaken är ju som bekant delad.
Helena