Fler timmar

Den politiska slutledningen är att det behövs fler timmar till matteundervisningen. En timma per vecka är budet för dagen. Som lärare (sv och eng för åk 7-9) frågar jag: Varför? Väldigt få studenter söker sig till utbildningslinjer med matematik som huvudämne. Ny fråga: Varför? Var det inte kul att att läsa matte på gymnasiet? Vore det inte roligt att undervisa kunskapstörstande elever i just detta välstrukturerade ämne?

Det obehagliga svaret för dagens mattelärare ute i skolorna och för alla med intresse av undervisning och skola blir att matematik är tråkigt. Ämnet får underkänt när det gäller elevintresse. Märkligt egentligen. Matte är i sig inte tristare än engelsk grammatik, historia och samhällskunskap. Jag hävdar därför att det är PEDAGOGIKEN som brister. Just och i synnerhet matte är extremt nyttigt och lika livsnödvändigt för vår existens på jorden som vitaminer och solljus. Menar de ansvariga. Fler timmar, mer plugg, fler läxor. Dunk, dunk, dunk. Då kommer kunskaperna på topp – tror de som inte vet ett dyft om lusten att lära. Kan man som lärare inte förmedla glädjen i att kunna, det roliga i att lära sig saker då blir vilket ämne som helst trist.  Boring. Och resultatet blir därefter. Det finns fantastiska mattelärare. Personer som jobbar med rätt pedagogik och rätt inställning till eleverna och som just kan motivera dem Sådana lärare uppnår då bra resultat. Ämnet blir intressant, spännande och roligt.

Timmar från vad?

De timmar som matematik ska få enligt högsta politiska skolledning måste komma från andra ämnen. Antalet veckotimmar kan inte öka. Därför måste andra ämnen prioriteras ner. Kanske försvinner musik praktiskt taget helt. Vi som har engelska och svenska behöver inte vara så oroliga, för våra ämnen kör också i gräddfilen. Men ämnen som anses onyttiga i jämförelse med den heliga matten blir åderlåtna. Tro mig. Vad kommer eleverna att tycka om det? Gör det matte populärare?

Detta känns inte som något annat än att skymningen sänker sig över pedagogik som ryggrad i undervisningen. Politikerna gör självmål och ger själva underbetyg åt matematik som ämne.

Egentligen känns det löjligt. Men när den amerikanska hybriden vecklar ut sig i all sin prakt blir jag lycklig. Blommans konstruktion är så komplicerad men välbalanserad att man baxnar. Det är lätt att förstå humlornas förtjusning över att kunna landa mitt i hela härligheten. Se brittiska irissällskapets hyllning.

Att ljuvligheten är kort är en annan sak. ”En del av det levandes skönhet finns i vetskapen om dess flyktighet” står det i diktsamlingen Rosenlängtan. För inte skulle man vilja ha en irisrabatt som blommade tappert från mitten av juni till september. Magiken i njutningen är just att jag måste vässa iakttagelseförmågan för att kunna fånga och bevara synen.

 Men även de vanliga ljusblålila är oemotståndliga. För att inte tala om de vita. Är de planterade så några sneda solstrålar kan skapa en motljuseffekt är det bara att falla. Och samtidigt bestämma sig för att dela knölarna för att få fler vid sidan av de inköp som är ett måste. För placerade på lite avstånd så jag i sommarnattens lätta mörker kan se dessa vita gräddklickar, har de bara att buga värdigt och ta emot applåderna. Det finns många sorter, svårigheten är att välja – och bedöma härdigheten.

Murdel i gammalt, återvunnet tegel med rosen American Pillar

Detta blir förvisso ett inlägg i debatten om könsroller. Men jag förstår inte varför det ska vara just män som svarar för murningsarbeten. Det finns maskiner som blandar murbruk, en tegelsten väger ca 3 kg. Jag har själv gått i den fällan om vad vi kvinnor inte förväntas ge oss på. Murning är ett sådant ämne. Gjuta i betong däremot är mer könsutjämnat, med viss övervikt åt kvinnlig dominans. Men då handlar det om piffiga små trädgårdsdetaljer som fågelbad gjutna i rabarberblad. Men murar i gammalt tegel, pelare som växtstöd och mycket annat förväntas män klara av. Stackars de karlar som inte vet hur man hanterar en murslev. Den kvinna som inte har någon karl till hands, tar kanske saken i egna händer. Och klarar det säkert utmärkt.

Och vi ska inte tala om gräsklippning. Jag tror inte alls att män är speciellt förtjusta i att svara för klippningen, inte ens om den kan ske med bullriga maskiner som man till och med kan åka på.

Nu så här i försommartid börjar den ena clematisen efter den andra att sprida sin ögonfröjd. Montana Rubens kan klä in ett helt hus, men även de mindre viticellorna, som den på bilden, tar för sig.

Planterade i generöst rymlig kruka tar de snabbt för sig. Gödselvattning bättrar på tillväxten. Och här har jag lärt mig av förståsigpåare att man med allt som står i kruka ska tillsätta lite flytande gödning varje gång man vattnar i stället för att ge större givor med glesa mellanrum. Tipset fungerar.

Och till och med kirskålen som annars knäcker det mesta har svårt att hävda sig. Och vanligt fröogräs göre sig icke besvär. En fördel är också att sina bestånd av hosta kan man dela på höst eller vår. Då får man fler och fler på ett enkelt och faktiskt ganska snabbt sätt. Billigt dessutom.

Att de ljuslila blomställningarna inte speciellt vackra mot de gröna bladen gör inget. Det finns vita också och de är OK. Man klipper annars av stjälkarna långt nere så de avklippta stumparna inte syns och sätter in en överdådig bukett gärna med lite färgstarka kamrater. Dubbel fägring. För hosta gör sig bäst i rabatten genom massverkan. Tål skugga och ger lite tropisk känsla .

Dekorativa blad är ibland underskattade medan blommor i starka färger får alla applåderna.  Här en kombination av blad och blommande ramslök jag gillar. Lungört har man för bladens skull. De blå blommorna kommer tidigt på säsongen och försvinner ganska snabbt. Det finns en sort med vita blommor men min erfarenhet är att den är mer svagväxande.  Gör pesto på bladen till ramslök. Kör 50 g valnötskärnor i mixern. Lägg i 4 dl (ganska späda) blad av ramslök. Mixa under det att en tunn stråle av 2-3 dl olivolja får rinna ner i blandningen. Smaksätt med nyriven parmesan, salt och lite svartpeppar. Recept från ICA. Så underbart det är att kunna äta det vackra och inte bara njuta av synen. Ramslökens vita försommarblommor tackar ganska snabbt för sig. Underbart är kort. Men funkiorna håller i sig. De blir vackert gula och genomskinliga på hösten som en sista uppvisning. 

Helena

Vill ha, vill ha, vill ha. Besöket på en plantskola, som Åbergs i Ystad eller Zetas i Stockholm slutar alltid med fler inköp än planerat. Och sen ska nyförvärven planteras vilket kräver ogräsrensning i den utvalda rabatten eller att annat får flytta på sig. Men kan man ha roligare?!
Helena

För lite drygt en femma kan man få en plastkruka med en pensé. Hundra kronor räcker för att fylla ett par krukor eller några balkonglådor med dessa tappra glädjespridare. Jag försöker kombinera f’ärger, t ex olika gula toner med någon rostfärgad uppblandat med en och annan vit. Effektfullt. Och inte ens en rejäl nattfrost knäcker dessa spröda skönheter vilket känns som ett mirakel.

I soliga skyddade lägen är snödropparna överblommade. De små hängande glasflaskorna är roliga att ha i ett ris, varför inte en grenar av körsbär eller plommon de bryter så fint efter några dagar i stugvärmen eller de lysande röda grenarna på Korallkornell, Cornus alba Sibirica. Det behövs så lite för att glädja ett trädgårdshjärta som efter den ovanligt långa vintern längtar efter vårens livgivande värme. Fördelen är att dessa små läckerbitar kommer mer i blickfånget. Dubbla snödroppar ska beskådas på nära håll för att verkligen komma till sin rätt.

Så kunde man göra, så kunde man odla, och det och det gick att så och plantera. Sen gick allt av bara farten. Aptiten kommer medan man äter. Och den som skördar sina egna krispigt spröda rabarberstjälkar till en paj med lagom brytning av det syrliga med sött, den är fast. (Glöm inte att förstärka vaniljsåsen med vispgrädde) Aptiten på att odla växer.

Medlemskapet i vår lokala förening ledde till att tidningen Hemträdgården dimper ner med jämna mellanrum. En mycket läsvärd tidning.

Men det är förstås ogräsvarning på en sådan överlevare. Den sprider sig obevekligt i rabatterna om man inte är framme med rensjärnen.

Snödroppar har också ett beskrivande och talande namn. Pärlhyacint. Inte så illa. Hundtandlilja. Varför laborera med de latinska namnen, de är inte hälften så tilltalande som de gamla svenska. Kärringtand, vem har döpt en växt till ett sådant målande men förnedrande namn?

Ett vårtecken om något är att en serie av mässor nu slår upp portarna. Trots att snön inte släppt sitt grepp riktigt kan man motstå ett besök. Eller flera. Dagliljor i nya läckra färger är ett måste. I år igen. Att åter en gång satsa på amerikanske irishybrider som knappt överlever en vinter kommer jag inte att kunna motstå. De japanska irissorterna som jag såg första gången i Parc de la Bagatelle i Paris är ett måste på inköpslistan. Deras lite blekta färger får mig att vilja göra en rad med akvarellmålningar av dem. Det är ju sådant som gör trädgårdslivet så spännande. Kommer kärleken att besvaras i år?

Vid en utförsäljning sista mässdagen föll jag för två år sedan för knölarna till en vit begonia. Den fick sin plats i en svart betongkruka. Inga större förväntningar, inget större hopp. Men oj vad jag bedrog mig. Den blev överdådig, enorm. För tio kronor skänke den glädje från mitten av sommaren. Och överlevde vintern upptagen och förvarad i källaren. Kom sen tillbaka. Bra jord, förvissor, näring och uppmuntran. Bara det är ju värt ett mässbesök.

Helena

Samma sorter (det finns flera olika ) finns i trädgården så här en vårbukett med  det bedårande ”ogräset” blå aklejor).

En ensam fransig papegojtulpan, någon av de så kallat ”franska”, kan jag inte heller stå emot att köpa, trots att de kostar en hel del.

Alla dessa köpta tulpaner bjuder på en härlig försmak av vad som ska spränga upp ur rabatterna. Att plantera i kruka är en bra idé för då kan man flytta fram dem som är på väg att slå ut. Och sedan stuva undan de överblommade till en undanskymd vrå. Planterar man tätt och använder ett par olika sorter med varierande längd blir effekten större.

Då är det läge att göra arrangemang. Frossa även om vissa uppsättningar har en mycket kort livslängd. Bäst att göra det inför helgen för då kan man ha vasen i blickfånget allt som oftast. Den som jobbar långa dagar har bara kvällen på sig. Men då kan uppdämd längtan lägga så mycket mer ved under njutningens brasa. Och som så ofta, det lönar sig att lägga till ett par kronor för att få bra kvalitet både när man köper snittblommor och lökar.

Helena