Ett vårtecken om något är att en serie av mässor nu slår upp portarna. Trots att snön inte släppt sitt grepp riktigt kan man motstå ett besök. Eller flera. Dagliljor i nya läckra färger är ett måste. I år igen. Att åter en gång satsa på amerikanske irishybrider som knappt överlever en vinter kommer jag inte att kunna motstå. De japanska irissorterna som jag såg första gången i Parc de la Bagatelle i Paris är ett måste på inköpslistan. Deras lite blekta färger får mig att vilja göra en rad med akvarellmålningar av dem. Det är ju sådant som gör trädgårdslivet så spännande. Kommer kärleken att besvaras i år?

Vid en utförsäljning sista mässdagen föll jag för två år sedan för knölarna till en vit begonia. Den fick sin plats i en svart betongkruka. Inga större förväntningar, inget större hopp. Men oj vad jag bedrog mig. Den blev överdådig, enorm. För tio kronor skänke den glädje från mitten av sommaren. Och överlevde vintern upptagen och förvarad i källaren. Kom sen tillbaka. Bra jord, förvissor, näring och uppmuntran. Bara det är ju värt ett mässbesök.

Helena

Samma sorter (det finns flera olika ) finns i trädgården så här en vårbukett med  det bedårande ”ogräset” blå aklejor).

En ensam fransig papegojtulpan, någon av de så kallat ”franska”, kan jag inte heller stå emot att köpa, trots att de kostar en hel del.

Alla dessa köpta tulpaner bjuder på en härlig försmak av vad som ska spränga upp ur rabatterna. Att plantera i kruka är en bra idé för då kan man flytta fram dem som är på väg att slå ut. Och sedan stuva undan de överblommade till en undanskymd vrå. Planterar man tätt och använder ett par olika sorter med varierande längd blir effekten större.

Då är det läge att göra arrangemang. Frossa även om vissa uppsättningar har en mycket kort livslängd. Bäst att göra det inför helgen för då kan man ha vasen i blickfånget allt som oftast. Den som jobbar långa dagar har bara kvällen på sig. Men då kan uppdämd längtan lägga så mycket mer ved under njutningens brasa. Och som så ofta, det lönar sig att lägga till ett par kronor för att få bra kvalitet både när man köper snittblommor och lökar.

Helena

Nu blir det en tillbakagång. Inte bara så att allt ska in i ett rutmönster, utan nu kommer småskolefröken tillbaka i stor stil. Hon hade försvunnit tack och lov liksom lärarinnan som begrepp. Vilka lärare kommer vi att hitta i lågstadiet som småskolan åter ska kallas? Major Björklund har redan vrickat tungan i en debatt genom att kalla förskolepedagogerna för dagisfröknar.  Kanske är det ett förflutet i den mansdominerade militärvärlden som spökar. Kvinnliga majorer finns väl bara i Frälsningsarmén. 

Och min bildkollega Annika Blomberg är upprörd. Bland alla ämnen som de blivande lågstadielärarna ska fördjupa sig i under de snabbkurser som inte kommer att ge någon fördjupning att tala om, lyser ämnet BILD med sin frånvaro. När man har låt oss säga geografi med 7-8 åringar på schemat, vad är då bättre än att föra in bildmoment i undervisningen, gestalta berg och sjöar, kartor. Allt hör samman. Texter läses (svenska), begrepp visualiseras (bild), fakta inhämtas (geografikunskap).

Vi som jobbar med svenska (som svenskafröken) och engelska vill arbeta integrerat med andra ämnen, utnyttja kunskapen och dynamiken i lärarteamet. Exempelvis  kan man väva samman svenska med musik och bild liksom att koppla samman det med skeenden ur historiska, kulturella, geografiska synvinklar. I stället för en dikt av Stagnelius (må han vila i frid) tar vi t ex Fångad av en stormvind. Läser och analyserar texten, kollar musikens struktur, för in begrepp som stormvindar, analyserar schlagersångerskor ur sociala och kulturella perspektiv. Ungdomar och barnen jobbar garanterat som besatta. Sedan vill vi även försöka locka in ensamvargarna som matematiklärarna av den gamla stammen utgör.

Och vad är bättre än att göra exakt samma sak i anpassad form i åk 1-4. Man sjunger och spelar Imse vimse spindel, läser texten, gör bilder, studerar verklighetens spindlar. Osv osv osv. Lärarna jobbar i team, stöttar och kompletterar. Roligare för oss lärare, roligare för eleverna att träffa mer än en och samma lärare år ut och år in, förbättrat kunskapsinhämtande.

Så låt småskolefröken sova i sin grav. Hon behöver inte återuppstå.

Helena

Det egendomligaste är att de äter upp sitt levebröd till sista bladbiten. På sikt kan det inte vara särskilt begåvat för saknar lökarna blad förs ingen näring ner i löken och då dör den på sikt. Men vad behöver dessa illvilliga varelser bry sig om det. Holland producerar ständigt nya lökar som vi sätter i långa rader.

Bäst och tryggast är att odla liljorna i kruka. Baggarna hittar inte dit lika lätt och kan tydligen inte övervintra lika behändigt i krukjorden. Jag låter lökarna vara kvar i jorden. Några av krukorna som oklokt nog är frostkänsliga terracottakrukor står utomhus under tak så fukten inte spränger krukorna. Tillförs sen näring när en ny växtsäsong börjar.

Kylan och frosten är annars ett gissel för småfåglarna och mina vänner koltrastarna. De måste utfodras. Mina sista cox orange får trastarna. Jag har ju ICA även om just cox lyser med sin frånvaro där.

Är det sedan ett ålderstecken att glädja sig åt de aktrobatiska övningar som talgoxar och blåmesar ägnar sig åt på talgbollarna?

Helena

Viss sådd sköter blommorna om alldeles själva som aklejor och då synnerhet de genuina blå nyanserna. De sprider sig villigt överallt. Trädgårdsnattviol också. Kan man ge dessa grovilliga fröer ett eget utrymme att härja fritt på, blir effekten riktigt häftig. Dubbla sorter, vita och andra läckerheter kräver tålamod av sin odlare eftersom de i allmänhet inte blommar förrän andra året. Men den som väntar på något gott…

I år måste jag ta ännu ett tag med grönsakerna. Jag har fått något av blodad tand. Låter inte kul som liknelse men en frodig köksträdgård, eller potager, är definitivt roligt att ha. Att blanda köksväxter med blommor, många är ju ätliga som tagetes, krasse och pampiga gurkört med sin lysande blåa färg. Och så många vackra grönsaker det finns!

Och gröngödsling med honungsört förenar nytta och nöje. Det får du inte missa. Vallmo brukar man få på köpet i hela trädgården hur noga man än ser till att frökapslarna inte ska hamna i komposten. Men vanlig kornvallmo gör mig glad och och inte bara mig, för den älskas av insekterna som är välkomna. Några intressanta fröleverantörer är Lindbloms frö, Nelsons, Runåbergs fröer. Lilla Fiskaregatan har även postorder. Flera säljer Thomsen and Morgans fröer. Vill man inte förkultivera, härda och plantera ut ettåringar och grönsaker, finns det numera ett växande antal trädgårdsbutiker som gör det jobbet med Åbergs trädgård utanför Ystad i spetsen med sitt otroliga sortiment.

Att mitt i smällkalla vintern planera ett kommande överdåd, det är en gåva av försynen.

 Helena

Place des Vosges måste vara en av världens vackraste rumsbildningar i en stad – kanske inte ett torg, inte en park utan en samling med 1600-talshus  med arkader att flanera i runt en öppen plats.

Vilka vill inte äta på bl a Brasserie la Coupole. Bra mat till rätt hyfsade priser faktiskt. (Allt känns dyrt i Paris liksom i allt fler länder för dem som växlat in sina stackars svenska kronor.) Flödande ljus i lokalen så alla kan se – och bli sedda.

Kring högtiderna mumsar parisarna i sig makalösa bakverk där konditorerna har använt all sin uppfinningsrikedom när det gäller dekorationerna med frukter, chokladskulpturer och mycket annat som man inte tror kan hamna uppe på ett bakverk.  Och än mindre går att äta. En sann fransman äter även med ögonen.

Och en café au lait vid ett av de tusentals caféborden sitter ALDRIG fel vid ett besök i Paris. Snarast är det nödvändigt för att man ska smälta alla intryck. Tomma cafébord är en sällsynthet, men kallt väder kan jaga även inbitna kaffedrickare inomhus.

Det flärdfulla i Paris behöver man inte leta efter. Modebutikerna trängs på varje gata och lockar med kläder, väskor, schalar,  skor, ännu mer kläder och detta i varierande prisläge. En kul gata är Rue Meslay i närheten av Place de la Republique. Här ligger skoaffärerna tätare än tätt längs hela gatan. De verkligt exklusiva märkena lyser kanske numera med sin frånvaro på rue Meslay men de fantasifulla och festliga är desto fler. Och vem åker till Paris för att shoppa skor att ha i trädgården!

Fast rejäla skor behöver alla parisbesökare för man går och går. Om inte annat så i de oändliga gångarna på de tunnelbanestationer man ska byta mellan olika linjer. Ett byte vid Metro-stationen Chatelet Les Halles kan bli ett minne för livet!

Sen är det ofrånkomligt att besöka den sagolika kyrkogården Père Lachaise. Här kryssar besökarna runt med kartor där kändisgravarna finns markerade. Oscar Wildes grav syns vida omkring för den är fylld av röda läppavtryck – hur nu det kan komma sig att kvinnor lämnat sådana avtryck just på hans grav…

Men intressantare att titta på än flertalet kändisgravar är egentligen alla fantastiska gravutsmyckningar, de uttrycksfulla skulpturerna, de små kapellen med sina glasmålningar i olika grader av förfall, de mossklädda och bortglömda gravarna, de fantastiskt vackra keramikblommorna (nya finns att köpa hos begravningsfirmorna som ligger runt kyrkogårdarna).

Frågan är bara hur snart jag kan åka tillbaka. Och ryktet om de snorkiga parisarna får man betrakta som en myt. Nu hörs engelskspråkig musik överallt och odubbade filmer visas på många biografer.

Helena 

Året efter blev raka motsatsen med huset fullt av folk. Det tyckte hon efteråt nästan blev för bra. Är lagom bäst? Säkrast är i alla fall att avdramatisera firandet hur det än blir. Förväntningarna är det största hotet mot en skön jul. Söner och barnbarn en stund, mamma, katten Spencer ett par vänner. Lagom med mat, ett minimum med julklappar. Så vill jag ha det. Den som kan komma den kan, den som vill den vill. Inte som i berättelsen ”Fest där släkten är flest” i julboken KVALSTRET I GRANEN.

Helena

De gula tulpanernas doft lättar upp sinnet även när dystra tankar pockar på i jultid. Splittrade familjer, påtvingade och nya traditioner. Men livet är ingen lugn, stilla flod som någon filmtitel lyder. Livets vattendrag är fyllt av forsar coh vattenfall även om det finns perioder av återhämtning. Träningen i att gilla läget är inte lätt. Som all träning och rehabilitering efter olyckor och ingrepp gör det ont, tar emot och bjuder på motstånd. DÅ kan faktiskt hur banalt det än låter en rejäl bukett med dubbla doftande tulpaner för ett ögonblick betyda en andhämtning. En skön distraktion och det är väl ändå inte fel.

Helena

Men jag brukar tröttna ganska fort på glöggen med tillbehören av russin och mandel. Tar hellre ett glas gyllenbrun halvtorr sherry som Real Tesoro. Den aromen skänker värme åt dryck och gom utan den minsta stund i mikron. Lite torrare och lyxigare är Palo Cortado, av en sådan blir det inte djupa klunkar, det skulle förstöra upplevelsen dessutom. Vem kan mostå en arom av torkade frukter och choklad en lördagseftermiddag i december när mörkret bäddat in hus och hem vid 15-tiden.

Men som värmekälla är det inte mycket som överträffar ett riktigt gott te, bryggt i kanna och upphällt i en generöst stor och vacker kopp som 30-tals servisen Gasell från Lidköping. Första gången jag i England bjöds på te med mjölk i, trodde jag värdfolket var spritt språngande galna. Det såg ju ut som skurvatten. Men sen lär man sig uppskatta denna blandning. Fast smaksatta teer vill jag nog hålla på avstånd från mjölken – men inte på morgonen. Synen av skurvatten eller inte. Good save the Queen.

Helena

Läste den hejdlöst komiska berättelsen om Kvalstret i granen i julboken med samma namn och inser att visst bor det en enorm massa minimala invånare i julgranen man tar in. Men kvalster finns det rikligt av överallt, till exempel i huvudkudden för att inte tala om de specialiserade kvalster som flyttat in i hårsäckarna på ögonfransarna. Att de inte blir sjösjuka av ögonlockens tusentals blinkningar varje dag. men som alltid – det man inte vet har man inte ont av.

En sak vet jag: Att ljusslingor runt övervintrande växter inne under bubbelplast kan hålla frosten borta. Särskilt på en inglasad balkong. Lamporna är till både nytta och nöje. Slingorna kostar en spottstyver (håller ett antal kineser vid liv trots det) och ger stor effekt. Den nya generationen av smålampor drar minimalt med energi – fast å andra sidan alstrar de då inte heller så mycket värme.

Helena