Helenas Blogg
Att kunna skörda egna bönor, morötter, mangold och snart även jordärtskockor är ett privilegium. Ska man odla bönor bör det vara de höga, slingrande sorterna eftersom baljorna på de låga sorterna brukar släpa i marken. Såg en bild på en portal med vaxbönor som hängde ner. Raffinerat. De lila bönorna är dekorativa att odla ihop med vaxbönor eller varför inte på ett fristående klätterstöd i perennrabatten. Fina ihop med flox. Men de tappar sin färg vid kokningen och blir gröna.
En regnig sommar är det en sann lycka att gå ut i skogen och plocka kantareller. Då finns de i mängder en bit in på hösten. Smörfrästa på en rostad brödskiva (fast helst smörstekt även den!). Karl Johan kan med fördel torkas och sedan smulas i vingtriga såser. Mums. Svampkniven/borsten från WWFs produktutbud är en trogen kamrat. Praktisk.
Nu får varje rosodlare utdelning på sin omvårdnad. Dofterna och färgerna! Bara att tacka och ta emot. Felicité Parmentiers är en ny bekantskap. Vilken doft! Mme Hardy (bilden) med sitt gröna öga bara vill bli sniffad på.
Den spröda Ritausma är fascinerande genom blommornas sprött fladdrande form i ljust rosa färg och det på ivrigt taggiga grenar. En kontrast som är spännande.
Men hur kan en så läcker ros som Comte de Chambord plötsligt bli omdöpt till Mme Boll? Vem var denna dame som konkurrerade ut en greve? Vem är ansvarig för detta könsbyte?
Tänk att dessa små rackare som egentligen är riktigt vackra, kan vara så illasinnade. De ger associationer till kanadensiska gränspoliser. Det handlar såklart om artens överlevnad och utveckling. De är ganska svårfångade, luktar illa när man krossar dem mellan fingrarna och sen det värsta: baggarna lägger ägg som kläcks fram till glupska larver som är lite gulbeige och döljer sig under ett tjockt lager av sitt eget bajs. Effektivt. Till och med blåmesarna fryner på näbben. Bekämpar man dem inte kan de kaläta en hel liljestängel. När bladen inte fyller löken med ny kraft efter blomningen är det ajöss med en sådan lök.
Jag kan inte vara utan liljor. Regale, kroll, madonna och alla de andra. Doftande, pampiga. Alltså måste liljebaggarna bekämpas med alla medel. Det är dom eller jag. Kampen är inledd på blodigt allvar just dessa dagar.
Visst är det fantastiskt. Man stoppar ner ett antal lökar i marken under höstkalla dagar. Sen ruvar de på sin prakt under vintrigt mörk tid. Med tjäle runt sina trinda kroppar. Och nu dessa underbara vårdagar fylls trädgården av färgglädje. Gula, orange, ceris, vita… En kruka - eller flera – med tulpaner på balkongen är inte heller fel. Man planterar på hösten och väntar sedan. Kanske kan den behöva stå lite skyddat för kylan tränger ju in från alla sidor.
Papegojkrusiga eller stramt liljeformade. Favoriterna varierar år från år. Och sen dessa underbara kungsängsliljor. Dem vill jag ha massor av.
Julens doftbomber har gjort sitt. Vanliga, billiga hyacinter från ett byggvaruhus eller en supermarket blir fina om de planteras i en kruka med leca eller jord och med lite enris. Efter högst två veckor har de bäddat in hemmet i väldoft och vissnat. Men då får de stå kvar fast lite undanskymda så bladen kan tillföra lökarna näring. Sedan låter jag dem torka och till hösten är det dags att stoppa dem i jorden. Vissa kommer upp våren därpå, andra inte. Men varför kasta dem?
Det är med blandade känslor man flyttar undan krukorna nu. Tulpaner i frostsäkra krukor kan dock stå ute, fast lite skyddade. Men alla varianter i terrakotta, som IKEAs prisvärda standardkruka, de måste tömmas på jord och få torka.
Liljor ger problem när de står i terracottakrukor och ska vinterförvaras. Ibland har de fått stå kvar i sina krukor men under tak vilket gjort att de blivit torra under vintern för att krukorna inte skulle sprängas. Något år har krukorna blivit nergrävda i jorden. Ibland kommer liljorna tillbaka, ibland inte. Det vanliga i trädgårdslivet! Bäst är såklart frostsäkra för sådant som ska övervintra, men de spricker nån gång i alla fall i synnerhet om jorden är för blöt. Enda helt säkra är att man ständigt måste köpa nya lökar. Men fördelen är att man kan flytta fram krukorna när de är fyllda av blommande och doftande växter. Kungs- och madonnaliljor vid en entré bjuder på väldoft när man passerar. Sen åker de bort.
Men nu är det dags att säga adjö av krukorna för vintern. Lite vemodigt men samtidigt löftesrikt. Man planerar ju för nästa säsong.
Det börjar vid jul. Då vill jag ha en rejäl bukett med dubbla gula tulpaner för de doftar och lyser. Dessutom åldras de vackert för att inte säga läckert.
Samma sorter (det finns flera olika ) finns i trädgården så här en vårbukett med det bedårande ”ogräset” blå aklejor).
En ensam fransig papegojtulpan, någon av de så kallat ”franska”, kan jag inte heller stå emot att köpa, trots att de kostar en hel del.
Alla dessa köpta tulpaner bjuder på en härlig försmak av vad som ska spränga upp ur rabatterna. Att plantera i kruka är en bra idé för då kan man flytta fram dem som är på väg att slå ut. Och sedan stuva undan de överblommade till en undanskymd vrå. Planterar man tätt och använder ett par olika sorter med varierande längd blir effekten större.
Då är det läge att göra arrangemang. Frossa även om vissa uppsättningar har en mycket kort livslängd. Bäst att göra det inför helgen för då kan man ha vasen i blickfånget allt som oftast. Den som jobbar långa dagar har bara kvällen på sig. Men då kan uppdämd längtan lägga så mycket mer ved under njutningens brasa. Och som så ofta, det lönar sig att lägga till ett par kronor för att få bra kvalitet både när man köper snittblommor och lökar.
Helena
I princip gillar jag inte att tulla på starka upplevelser i förskott som att äta färska jordgubbar året runt och servera kräftor till nyår. Men det finns några undantag. Ett viktigt sådant är den stora bukett med dubbla, gula och doftande tulpaner som är ett MÅSTE till jul. De små röda med lök står dessvärre väldigt kort tid men gör sig bra med hyacinter och duschad, grön mossa. Köpta tulpaner ger också en påminnelse om att de planterade lökarna sover bara, de ruvar och sparar sina krafter till vårens uppvisning. En skön vetskap. Vårbuketten med de vanliga blå aklejorna är bara några blad i almanackan borta. Vi är snart där.
De gula tulpanernas doft lättar upp sinnet även när dystra tankar pockar på i jultid. Splittrade familjer, påtvingade och nya traditioner. Men livet är ingen lugn, stilla flod som någon filmtitel lyder. Livets vattendrag är fyllt av forsar coh vattenfall även om det finns perioder av återhämtning. Träningen i att gilla läget är inte lätt. Som all träning och rehabilitering efter olyckor och ingrepp gör det ont, tar emot och bjuder på motstånd. DÅ kan faktiskt hur banalt det än låter en rejäl bukett med dubbla doftande tulpaner för ett ögonblick betyda en andhämtning. En skön distraktion och det är väl ändå inte fel.
Helena