Den är inte bara vacker utan en sann njutning av sätta tänderna i, denna kronärtskocka, en ädel tistelsläkting. De hemodlade är förstås bäst, men de stora franska lite mer att jobba med. Rört smör och flingsalt, kanske en hollandaise-sås som omväxling. Och sen ett svalt vitt vin, kanske en gewurtztraminer från Alsace eller ännu hellre en pinot gris också den från denna spännande, franska landsända med sin stormiga historia. Varför inte en Dopff, sval och krispig som bryter det runda smöret och skockornas mjuka krämighet.

Mat som man får sitta och pilla med tillsammans med goda vänner eller på tu man hand, det har en speciell charm. Inte konstigt att räkor, rostat bröd och vitt vin har sin ohotade position som förförarmåltid.

Att odla jordärtskockor är ett måste och dessutom blir man inte av med dem i första taget när man väl börjat. Kronärtskockor är lite kinkigare, enklast är att köpa plantor och sedan bevaka dem som en hök så bladlössen inte förgör dem. En och annan kan få gå i blom, den lila kvasten i toppen är oemotståndlig. Och sedan får man fröer som det kan vara värt att försöka få att gro.

Skala skockorna, lägg dem efter hand i vatten med en citronklyfta i så de inte mörknar vilket annars går vansinnigt fort.

Koka dem till de precis mjuknat. Låt dem svalna lite. Skär dem sedan i tunna (ca 5 mm) skivor och lägg dem i en oljad form. Pressa över citron och strö på timjan. Lägg sedan skivor av en ost med karaktär över – inte för mesig, inte för stark. Strö över lite mer timjan. Huss in i ugnen på 225 grader. När osten smält och fått färg är det klart. Lägg upp i lagom assiettportioner på tallrikar. Dekorera med en citronklyfta. Klart att njuta. Stanna vid en portion på två mellanstora skockor per person för jordärtskockor har förmåga att sätta fart på magen om man intar för mycket. I stället för att gratinera med ost över kan man servera dem skivade med timjan och citron och sedan strö riven parmesan över.

Hösten är njutningstid för gommen.