Egentligen känns det löjligt. Men när den amerikanska hybriden vecklar ut sig i all sin prakt blir jag lycklig. Blommans konstruktion är så komplicerad men välbalanserad att man baxnar. Det är lätt att förstå humlornas förtjusning över att kunna landa mitt i hela härligheten. Se brittiska irissällskapets hyllning.

Att ljuvligheten är kort är en annan sak. ”En del av det levandes skönhet finns i vetskapen om dess flyktighet” står det i diktsamlingen Rosenlängtan. För inte skulle man vilja ha en irisrabatt som blommade tappert från mitten av juni till september. Magiken i njutningen är just att jag måste vässa iakttagelseförmågan för att kunna fånga och bevara synen.

 Men även de vanliga ljusblålila är oemotståndliga. För att inte tala om de vita. Är de planterade så några sneda solstrålar kan skapa en motljuseffekt är det bara att falla. Och samtidigt bestämma sig för att dela knölarna för att få fler vid sidan av de inköp som är ett måste. För placerade på lite avstånd så jag i sommarnattens lätta mörker kan se dessa vita gräddklickar, har de bara att buga värdigt och ta emot applåderna. Det finns många sorter, svårigheten är att välja – och bedöma härdigheten.

”En del av det levandes skönhet finns i vetskapen om dess flyktighet” står det i diktsamlingen Rosenlängtan.

Just nu lockar inte Thailand med evig värme för nu kommer Allhelgona med alla sina ljus, marschaller och tänkvärda minnen.  Och med några påsar svarta och vita tulpaner som ännu inte kommit i jorden har man dessutom vittring av kommande vår. De ska samsas i en och samma frosttåliga kruka som är svart dessutom. Det brukar bli flott särskilt med ett par rankor av murgröna. Olika höjd, de svarta är högst. Tulpaner i kruka har den fördelen att man flyttar fram dem i synfältet när de börjar slå ut och sedan kan de få vissna ner i lugn och ro i en dold vrå. 

Helena